Jag tror att det är frågor som många ställer sig.

Jag har gjort det, och jag har inga svar på frågorna.

Ibland tar allting emot, jag blir ledsen. Nästan okontaktbar, vill inte dela med mig av något.

Egentligen har jag ingen anledning till att vara ledsen, jag har fina vänner som ställer upp för mig.

Jag har mina föräldrar som betalar båten till fastlandet, de betalar allt kör på mig till tävlingar och träningar. De hjälper mig med ridningen. Utan dem klarar jag inte av alla de krav som livet ställer.

Jag har otroligt fina ponnyer, de ger mig en match varje gång de ska arbetas, men det får jag leva med. Eftersom att jag inte har skaffat mig lätta ponnyer.

Istället för att bara sätta mig upp på en ponny som bara är att styra runt, har jag lärt mig rida och utbilda. Det har jag bara mina föräldrar att tacka för.

 

Men ändå fattas något, det är något som jag inte riktigt vet vad, kanske är det så att man aldrig blir nöjd, att det alltid kommer vara något man saknar.

Men vad är det som är så speciellt med ridningen, endel kan kämpa som dårar och inte få ut något av det. Andra gör inget alls, och får ändå seger efter seger. Vad är rättvist och vad är inte rättvist.

Det som får mig att sätta mig upp i sadeln dag efter dag.

Det är nog bara mina hästar jag kan tacka för.

Jag tycker känslan man får när man rider är så härlig, när man inser att allt arbeta man lagt ner har blivit till något bra.

Man kan sitta och trimma i timmar utan att tröttna, man får koppla bort allt som tynger en..

Kanske jag är töntig när jag säger att mina hästar är mina allra bästa vänner. Men det är dom.

Om man verkligen vill något så ger man inte upp, men hur länge orkar man kämpa?

Och hur många motgångar orkar man, innan man ger upp. Hur länge orkar man ta ansvaratet som ridningen lägger på en. Jag vet inte, jag har inga kloka svar.. Bara att jag vill nå mina mål, och att jag har chansen, right now!

När jag började skriva det här inlägget kände jag mig trött, besviken, ledsen och sårad.

Men efter att jag skrev insåg jag att jag har så mycket som jag inte alltid uppskattar. Och det finns även mer som jag måste uppskatta. Och jag måste börja leva livet nu, jag kan inte bara vänta på att livet ska börja.